Tom Carlson Ord & Text
Min väg till boken
Pocketboken var mitt universitet. Visst hade jag, som alla andra, släpat hem travar med ungdomsböcker, deckare och science fictions från skolbiblioteket i Skanskvarnsskolan (där jag så småningom avancerat till att få stå bakom disken och stämpla i de andra låntagarnas böcker). Ibland hade vi också högläsning hemma. Pappa jobbade på kontor och läste mycket mest tjocka romaner. Senare följde jag med honom till biblioteket – det ljusa och rymliga i Årsta Centrum och det större och äldre vid Medborgarplatsen.
Men det var i Aldus, Delfin, PAN och W&W jag på allvar mötte vuxenlitteraturen. Julen 1966 hade jag fått Norman Mailers De nakna och de döda i en bamsig Delfin Extravolym och senare också John Steinbecks Vredens druvor i samma serie. Fler böcker av Steinbeck hade jag lånat på biblioteket. Men det var Jan Myrdal som öppnade världen.
Sommaren 1967 läste jag farsans förstrukna exemplar av Samtida i PAN serien. Jag låg i en grönmålad eka på Långsjön i Sörmland. Mitt i den solglittrande idyllen var det som en ridå drogs upp mot omvärlden. Bilden av hjälparhustrun som hellre pissade på sig i strumporna än hukade sig på ”infödingarnas” toalett blev en sinnebild för Europas dumhet och förnedring. Jag var sexton år och kär, men föremålet för min förälskelse hade rest till England. Jag överöste henne med långa maskinskrivna brev med mina nyvunna insikter.
Det kommande året blev biblioteksbesöken allt glesare. Jag började köpa böcker i stället. Pocketboken var en bruksbok, som gjord att ha med sig i jackfickan eller axelväskan där den skramlade runt bland tobakssmulor, piprensare, fullklottrade anteckningsböcker och annat livets nödtorft. Priserna var överkomliga – mellan 5 och 15 kronor för en originalpocket – och gjorde det möjligt även för en gymnasiestuderande att köpa nyutkommen litteratur. Böckerna var fyllda med förstrykningar, utropstecken och kommentarer i marginalen. Det var böcker att använda sig av.
Året var 1968. Jag fyllde sjutton i maj. Bokläsandet var övervägande politiskt: Göran Palms Indoktrineringen i Sverige (PAN), Myrdals Skriftställning (PAN) och Rapport från en kinesisk by (PAN), Stokely Carmichaels Black Power (Tema), Juan Bosch Pentagonismen (Prisma), Kommunistiska manifestet och Berlins träiga Marxbiografi för att nu nämna några i högen. De estetiska kickarna stod musiken för. Min nästan jämnårige farbror hade också gjort mig bekant med amerikanare som Henry Miller och Joseph Heller (W&W). Moment 22 med dess svarta humor fick en mycket speciell innebörd dessa Vietnamkrigets år. Men visst smög det sig in en och annan Lars Hård av Fridegård (W&W), De dömdas ö av Dagerman (PAN), Analfabeten av Ivar Lo (Delfin).
Det talas om den stora bokproduktionen idag. Men jag undrar om det nån gång vare sig förr eller senare har funnits ett så stort utbud av nyutgiven kvalificerad litteratur i bokhandlarna till ett överkomligt pris, som de åren. Folkböckerna tidigare hade ju mest varit nytryck.
Det skulle emellertid dröja till sommaren innan nästa stora läsupplevelse kom. Jag jobbade på postgirot. Det var skiftgång och min kärlek var för tillfället olycklig. Jag gick ofta till Tetleys i Kungsträdgården efter jobbet. Det var där jag stötte ihop med Chris. Han var engelsman och här på semester. Han fick bo hos mig i den midsommartomma förortslägenheten. Det var han som stack Colin Wilsons The Outsider i händerna på mig. Jag uppslukades helt av den brådmogna framställningen av outsidern – utanförmänniskan – i det tjugonde århundradet. Formuleringar som "I see too deep and too much" och "He is an Outsider because he stands for Truth" var rena dynamiten för en sjuttonåring. Än idag lyser understrykningar och utropstecken mot mig från de nu lätt gulnade boksidorna. Men där finns också mina indignerade kommentarer över Wilsons föraktfulla inställning till politik i allmänheten och marxismen i synnerhet. Jag kände mig emellertid utkorad där jag satt bland tjejerna på girot. Vilket liv hade de framför sig? Jag insåg att valet stod mellan "disease or insight", som Wilson formulerat det.
Den sommaren sträckläste jag de flesta böcker Wilson avhandlat: Herman Hesses Stäppvargen, Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål och Brott och Straff, Sartres Äcklet och James Joyces A portrait of the artist as a young man. I och med detta hade jag också gjort min entré i antikvariatens värld. Ännu fanns ju inte de böcker jag sökte i pocket och jag ville äga dem.
Efter denna kick fick läsandet ge vika för musiken ett tag. Men visst läste jag: Kerouac, Marcusse, Laing och allt vad tidens profeter nu hette. Jag jobbade i hamnen sommaren 1969 då Neil Armstrong satte sina berömda fotavtryck i månsanden. Jag målade, spelade teater och var med i utkanten av en av Stockholms innemusikgrupper. Och läste Sartres Existentialismen är en humanism (Aldus). Försättsbladen är fyllda med citat och mina kommentarer: ”Människan är dömd till frihet...”, ”Människan är summan av sina handlingar…”, ”Det är i det medvetna valet människan blir människa” osv. Sämre moralisk färdkost kan jag tänka mig för en 18 åring.
Mitt skönlitterär läsande hade hittills följt den givna medelklass- och "drop-out"-trenden. Det utomnordiska övervägde. Den svenska litteraturen hade tuggats till cellulosa i skolan – trots min sympatiske lärares goda föresatser. Vintern 1969-70 klubbade en fruktansvärd influensa mig till sängs under hela den tid gruvstrejken varade. I ett vaket ögonblick noterade jag en flygplansolycka i skogarna utanför Arlanda. Det var svinkallt och besättningen satt ett halvt dygn i skogen och frös. Några strök visst med. I mina feberdimmor var jag hos dem. Jag kom på benen i februari. Den våren mötte jag Strindberg och det svenska språket.
Först kom PAN utgåvan Ordet i min makt, med en Strindberg som inte hade ett kommatecken gemensamt med den Strindberg vi nosat på under svensktimmarna. I den lilla bokhandeln i Gubbängen – där jag framlevde min sista två år på gymnasiet – köpte jag under några rusiga veckor i april och maj nästan allt som fanns att tillgå av hans böcker.
Det var Aldusutgåvan. Omslagen var till en början musealt högtidliga med murriga färger. Senare tillät sig förlaget även mer uppknäppta teckningar på nytrycken. Jag satt på tunnelbanan till och från skolan och läste Röda rummet (Det var en afton i början av maj...), Svarta fanor (Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl...), Det nya riket, Giftas, Inferno och Dikter. Jag gjorde specialarbete i skolan om Strindbergsfejden, som just kommit ut i Harry Järvs urval. I juni gick jag ut gymnasiet med ”varierande” betyg (0 i franska och gymnastik på grund av andlig och fysisk frånvaro, resten var hyfsade). Mina föräldrar flyttade och jag bosatte mig hos en flicka jag var tillsammans med. Vuxenlivet kunde börja.
Det sista (?) steget på min väg till boken kom några år senare med marxismens klassiker, Folket i Bild och arbetarförfattarna. Men läsandet var annorlunda och orden aldrig lika fysiskt påtagliga som för den utkorade ynglingen åren 1967-69.
Det talas idag mycket om den nya individualismen och om att satsa på sig själv, som om detta skall behöva stå i motsats till solidaritet och medvetet politiskt arbetet. Man skulle för att vända på ett gammalt reaktionärt ordstäv kunna säga att den som inte är sig själv närmast när han är sjutton har inget hjärta. Men den som fortfarande är det vid trettio har inget förnuft.
Tom Carlson
”Min väg till boken”, Folket i Bild/Kulturfront 2/85